Eftersom en intressant tråd låstes härförleden, vill jag lite försiktigt återintroducera skineffektsdiskussionen. Denna gång som huvudtopic!
Det gör jag genom att klippa in ett inlägg jag gjorde, som aldrig hann kommenteras innan tråden låstes.
DEL 1
Skineffektens audiobetydelse i allmänhet, och dess betydelse kontra induktansen i synnerhet
Att debattera skineffektens betydelse må vara hänt, men att samtidigt ignorera induktansen (som är mångdubbelt inflytelserikare på hörbarheten av kablar när man undersöker det vetenkapligt) är inte riktigt rimligt, tycker jag.
Hörbara effekter av den sistnämnda är faktiskt hyggligt lätt att detektera i F/E-lyssning i varje fall i svår last med många kablar som inte är konstruerade med rimligt låg induktans för ögonen. (därmed inte sagt att induktansen är ett problem i Jormas kablar, jag har ingen aning eftersom jag inte undersökt dem, och dessutom redovisas inte induktansen (eller några andra överföringsfunktionsrelaterade [=hörbarhetsrelaterade] parametrer) av tillverkaren 8O ).
Mera anmärkningsvärd tycker jag dock den följande kommentaren, från samma kabeltillverkare, är:
Jorma skrev:
Ned till 20 Hz eller lägre har det ingen betydelse att den ökar brant, så vi nöjer oss med att konstatera att skineffekten är från 50 Hz till 20 Khz gör 9,4 mm ned till ca 0,47 mm.
Det är alltså inga små skillnader vi talar om.
Är texten avsett att antyda för läsarna att 9,4 mm eller 0,47 mm skulle spela någon roll för högtalarkablar/ange hörbarhet av skineffekten? (Jag påstår inte, bara frågar.)
Undrar alltså bara hur det du skriver skall tolkas Jorma. Inget annat menat - inget illa menat. Tror många undrar samma sak.
DEL 2
Nu skall jag avliva en myt.
Att skineffekten skulle vara signifikant i audiokablar är som jag nämnt ovan inte korrekt. Alltså att den skulle vara (hörbart) dominerande över andra i högtalarkablar förekommande fel/egenskaper, som kan relateras till LCR-komplexet.
Men:
Att skineffekten skulle vara ett större problem i tjocka kablar än i tunna är
också en myt!

8O
Det sista förvånar säkert många, även de tekniskt mycket insatta, men saken är den, att det hela beror på hur man ser på problemet. Från fel eller rätt perspektiv... Det är lätt att skaffa sig irrelevanta pespektiv när data inte presenteras på beteendeproportionella sätt.
Först ett litet påpekande
I en högtalarkabel tjockare än 1,5 mm gäller lite förenklat det följande:
1. Resistansen vid låga frekvenser är proportionell mot 1/kabelns area (arean i sin tur är proportionell mot omkretsen i kvadrat).
2. Resistansen vid mycket höga frekvenser är proportionell mot 1/omkretsen.
Av detta följer:
1. En tjock kabel har
lägre resistans än en tunn,
BÅDE vid låga och vid höga frekvenser.
2. Det som lastar kabeln utgör något som vid en given frekvens kan betraktas som en konstant (bara för att man byter kabel till en tjockare ändrar sig inte högtalatimpedansen automatiskt, utan den kan förväntas vara samma som nyss). Därför är det är orimligt att intressera sig för kabelns "intrinsiska knä" som spekulationgrund till hörbarhet.
Vad betyder nu detta?
Jo, tittar man på en given kabel och ser att kabeln vid 20 kHz har dubbelt så hög resistans som vid låga frekvenser kan man kalla denna frekvens som "ggr2-knäet".
En tjockare kabel, säg en med dubbla diametern, kommer att ha 1/4 av resistansen vid låga frekvenser, men vid höga blir den 1/2 av den tunnare. Detta får till konsekvens att ggr2-knäet sjunker i frekvens.
Så långt inga konstigheter. Alla vet ju att tjocka kablar är mer drabbade av skineffekten... eller?
Tänker man inte igenom detta ordentligt (även drivna teknokrater misstar sig lätt) är det lätt att stirra sig blind på detta "intrinsiska knä", och dra slutsatsen att den tjockare kablen uppvisar skineffektproblem vid lägre frekvens än den tunnare, men det är en helt felaktig slutsats!
I verkligheten är nämligen inte kabelns "extra skin-resistans" det minsta intressant att relatera till resten av
kabelns resistans, utan det är resten av
kretsens totala serieimpedans som är av intresse att relatera till, för att man skall inse effekterna för den spänningdelare som bildas.
Serieresistansen till den "extra skin-resistansen" är:
Kabelns DC-resistans + kabelns induktans + högtalarens impedans!
Och nu kommer vi till slutsatsen!
Som jag var inne på tidigare är högtalarens impedans ingenting som ändrar sig beroende på kabel, och dessutom är det lätt att inse, att högtalarens impedans är FULLSTÄNDIGT DOMINERANDE över alla andra i kretsen förefintliga serieimpedanser!
Den enda rimliga är därför att bedöma hörbarheten av skineffekter genom att helt bortse ifrån den fysikaliskt irrelevanta förhållandet mellan skin-resistans och kabelresistans (den intrinsiska knäet) utan istället relatera skin-resistansen vid en given frekvens till förhållandet mellan skin-resistansen och lastresistansen (det pragmatiska knäet).
Gör man det blir man varse, att till skillnad från det intrinsiska skin-knäet, så ligger det pragmatiska skin-knäet våldsamt mycket högre i frekvens - och dessutom förskjuts det mer och mer uppåt i frekvens ju
tjockare kabeln är!

Tvärtom mot hifi-myten alltså.
Dé ni! :wink:
Det hade ni inte tänkt på*. :roll:
Vh, iö
- - - - -
*Utom minnesgoda LTS-medlemmar förstås, som kanske kommer ihåg den skapligt djuplodande artikeln i kabelämnet i MoLt för en massa år sedan, där jag bland mycket annat gick igenom dessa saker.