Nu har jag haft mina nya Triton One hemma i tre dagar och kunnat utvärdera dem lite noggrannare. Här kommer en kort upplevelse/presentation av dem, det är absolut inget vetenskapligt över detta alls, utan bara mina egna små funderingar och subjektiva tankar.
Om jag startar med själva uppackningen så var de väl inpackade, de låg i flera lager skyddande plast som sedan låg i en hel formgjuten frigolit-pyjamas. Hade jag inte haft min fru som hjälpte mig så hade det varit lite svårare att få ut dem ur lådorna då de var ganska så tajt vid själva foten på högtalaren. Men med lite god vilja så gick det bra.
Väl uppe ur lådorna så är de ganska snälla att ställa upp, tycker jag. De väger ca 36 kilo så det är inte så jättesvårt att flytta dem i rätt position. Jag hade läst att de mår bra av att vinklas in ganska hårt, så jag gjorde detta, med gott resultat. De står i ett rum som är ca 25 kvm, och ganska fyrkantigt, om jag säger så. De står ca 150 cm ut från bakväggen, med ungefär 230 cm mellanrum, och i en liksidig triangel. Diskanterna korsas ungefär bakom mitt huvud, det tycker jag fungerar bra i rummet. Jag har även ställt volymkontrollen för basen på klockan 11.
Numer så har jag en transistorförstärkare vilken lystrar till namnet Denon PMA-2020AE, med matchande CD-spelare DCD-2020AE. Innan dessa stod det en rörförstärkare från Icon Audio (ST-60MKIIIm) på stereobänken med en CD från Yamaha, GT-CD1. Men för cirka ett-och-ett-halvt år sedan tänkte jag förenkla och "nedgradera" mitt stereosystem då jag fick en (ung?) granne under mig som inte gillade min musik alls ... då stod det här även ett par Klipsch RF-7II och spelade ... de passade ju bra till min rörförstärkare med sina 101 dB. Lite synd nu, då jag förstår att Sandy Gross har haft just en rörförstärkare till sitt förfogande vid utvecklandet av Triton One. Som skivspelare har jag en Technics SL-1200 GAE, nummer 0061, det var ju passande då jag är född just 1961 ... på den sitter det en Nagaoka MP-500, och lite olika "tweeks". Högtalarkablarna är Supra Sword.
Så hur tycker jag då dessa högresta amerikaner med extra allt låter i mitt rum, vilket har en del tillkortakommanden rent akustiskt, se bara på den högra högtalarens placering nära sidoväggen ...
Jag har lyssnat på i huvudsak tre skivor för denna utvärdering, både LP och CD. Dessa är Cowboy Junkies, Anne Bisson och till slut Alan Taylor.
Cowboy Junkies: Trinity Revisited (2007 LP). Margo Timmins har en väldigt själfull, varm, oförneklig och lite sorgsen röst med stor inlevelse som kommer fram tydligt och helt till sin rätt genom dessa högtalare.
Vidare till Anne Bisson: Blue Mind (2012 LP). Detta är Anne Bissons andra skiva och här är det som titeln antyder intimt, vemodigt och hennes stilla röst vrider sig runt de underliggande känslorna av orden. Även detta tycker jag dessa högtalare lyckas förmedla tydligt och väl.
Den sista skivan är med Alan Taylor: All is One (2013 CD). Detta är en av Alan Taylors starkaste skivor, tycker jag. Han levererar sina stilla och vilsamma melodier med en sådan känsla och närvaro så det är svårt att förstå att han inte står i rummet. De 10 spåren är sjungna mer med enkelhet än praktfullhet. Och självklart så klarar dessa högtalare från GoldenEar Technologies att förmedla även detta till fullo.
Så hur låter då dessa högtalare egentligen, förutom "tillräckligt bra"?
Om jag säger så här, de klipper till med både kraft och stadga i basen som "Den Otrolige Hulken" ... i mellanregistret så låter de mjukt, sensuellt och lite varmt, lite som Kari Bremnes. Och sist men inte minst, i de övre registren är det vidöppet, skirt och klart som en fjällbäck, utan att låta kallt eller kliniskt på något sett. Om jag håller mig till liknelsen med en sångerska så blir det i diskanten, Sissel Kyrkjebö. Mycket trevliga att lyssna på alltså (dock inte så snyggt om man blandar dessa tre totalt olika figurer till en person ...)
he-he ...
Om jag uttrycker mig mer i rena stereotermer, "vidöppet", "massivt", "sprittande" med en diskant som "svävar viktlös" i rummet, och helt utan tillstymmelse till "lyssningströtthet" mot en helt "svart bakgrund" och framförallt "musikaliska", vad nu det betyder ... det är därför jag lyssnat efter "känslan" i skivorna snarare än det rena "ljudet", för mig är det viktigast att det blir en fin och bra känslostund med min musiklyssning.
Självklart låter de bra även på Nightwish och Within Temptation, men det förutsätter jag att ni förstår.
Visst finns det "bättre" högtalare, förstärkare och CD-spelare/skivspelare där ute i hifi-djungeln, men då till helt andra priser. Jag är i vart fall nöjd med mitt "Mid-fi-system", och så har jag ju lite pengar kvar till skivor, även om det blir gröt att äta ...
Tack för mig och trevlig helg.