Minnen!
Som liten grabb gick jag från första stereoapparaten en Hitachi bergsprängare/Boombox/Ghetto Blaster till en Luxor kompaktstereo med skivspelare och dubbla kassettdäck.
Efter att tagit körkort, gjort lumpen, skaffat första egna hemmet och första bilen samt första jobbet. Hade musikintresset kommit tillbaka igen men både Hitachi och Luxor anläggningarna var sönder eller fungerade dåligt.
Köpte en billig Noname Asiatisk kompaktstereo som kom med ett CD-däck, både bottnen och baksidan var av masonit och högtalarna var gjord i spånskivor, dock gjorda i Danmark.
Hade då ett 30-tal kassettband, mest inspelat från radion men även några köpeband. Även ett 10-tal LP-skivor och några singlar.
Första CD-skivan var Povel Ramel följt inom en vecka av Harry Brandelius ur serien Önsketimmen men de var också de enda ur serien jag fick tag i.
Sedan följde Tore Skogman Spotlight-serien (Mycket blev åter släppt på CD, när försäljningen började ta fart i början på 90-talet).
fjärde CD:n var en besvikelse, The Very best of Beach Boys Californian gold, alldeles för mycket bas och allmänt sönder-mixad.
Märktes tydligast i bilstereon kopierad till kassettband
Varför köpte en knappt 20-årig grabb en massa Harry Brandelius och Tore Skogman? Svar: Hade redan en massa dator/synth pop låtar på kassettband inspelat från radio, på Hitachi och Luxor stereon...
Sedan försvann musikintresset helt... för en lång tid.
Red: Skivorna finns fortfarande kvar minus boxarna, men Tore Skogman Spotlight skivan blev fuktskadad av öl och verkar ha frätts sönder så den fungerar dåligt (skivan fungerar bara med vissa spelare, datorers CD och DVD-brännare lyckas bäst i att spela hela skivan).