V
vredensgnag
Gjest
Danskjävlar – Martin Aagård om den norska kulturens kärna | Kultur | Aftonbladet
Her er det bare å avvente innledning til ny Tyttebærkrig.
Her er det bare å avvente innledning til ny Tyttebærkrig.
Ivar Aasens viktigaste tillskyndare – folklivsforskaren och språkvetaren Eilert Sundt (1817–1875) – insåg att om man vill skapa något riktigt norskt måste man först peka ut allt som inte är norskt. Hans livsgärning blev att kartlägga befolkningen i Norge i sån *detalj att hans skrifter påminner om Sagan om ringen.Det onorska kallade han ”Fantefolket”. Ett samlingsnamn på de affärsmän som i det oindustrialiserade Norge (Noreg) såg till att varor kom ut på landsbygden. Bland fantefolket hittade han vildtyskar, kväner, tartarer, skojare, storresande, småresande, judar, tattare, tiggarlappar och fjäll*lappar. Märkliga nedlåtande kategorier som pekade ut alla som inte var norska nog.
Han ville bevisa att fjällsamerna var i ”maskopi” med tattarna och zigenarna och att deras språk var *besläktade. Allihopa skulle förnorskas genom tvångskristnande och de förbjöds att ha hästar så de inte *kunde resa runt.
Hans mål att krossa mångkulturen lyckades.
Norge blev ett av de mest ”rasmedvetna” europeiska länderna redan innan nazismen. 1924 antogs en lag där man fastställde vem som var norsk och hur lång tid det tar att bli norsk. Amerikaner, svenskar och danskar kunde bli norska på bara sju år. Handelsresande judar från Polen behövde 20 år.
Det kulminerade under kriget.
Men trots att den norska kulturen skapades med blod och deportationer har den inte blivit särskilt livskraftig. Det nynorska kulturlivet har alltid *varit fattigt. Visst finns nynorska författare och dramatiker, den ohyggligt tråkige Jon Fosse till exempel. Men inga internationellt stora namn, *åtminstone * inte sedan en livlig postmodernistisk strömning i slutet på 80-talet.

