Nedanstående är skrivet av en svensk högtalarkonstruktör i ämnet, ganska läsvärt
Subjektivism, kan det vara nåt?
Subjektivistens perspektiv: En HiFi-anläggning är en ljudgenerator!
Många av dem som själv kallar sig subjektivister anser att en god återgivning är en sådan utopi, att man helt kan strunta i möjligheten att lyckas. Allt färgar, och eftersom ingen återgivning är rätt är inte heller någon fel! (Logiken svindlar med sin oväntade frånvaro
)
Subjektivisten säger: Man bör koncentrera sig på upplevelsen. Allt färgar nämligen hörbart.
Att så är fallet behöver inte bevisas, det har nämligen någon subjektivistguru bestämt en gång för alla, så det är numera ett axiom i subjektivistkretsar. Dessutom dikteras att frågor av dessa slag är oöverstigligt svåra (för subjektivisten?) att greppa, så redan det är skäl nog att inte bekymra sig om att undersöka saker. Det är svårt nog att hinna byta utrustning hela tiden varje gång man tror att man hittat något som är revolutionerande bättre! (Sista meningen var ironi.)
Subjektivister tycks se hifi-anläggningar som ljudgeneratorer. Dessutom är många av dem nästan militanta i att de anser att man (inte bara de själv, utan alla andra också)
skall välja anläggningen med den
enligt den egna smaken bästa ljudet. Vare sig man vill eller inte! Rena kommunismen alltså
.
Vad
bästa ljudet egentligen betyder kan man undra. Själva anläggningen har ju inga andra ljud än brus och brum.
Så, vad är då
en anläggning med ett bra ljud?
För mig (som inte är subjektivist i ordets hifi-mässiga betydelse) är uttrycket bra ljud så märkligt valt i detta sammanhang, att det helt omöjligt att begripa vad som menas med det. Det är bara begripligt för den som miss-förstått hela syftet med ljudåtergivningsutrustning, och alltså blundar för allt vad ursprungstrohet heter och överhuvudtaget inte funderat på vad ordet ÅTERGIVNING betyder. Alla borde läsa ordet och fundera en stund på vad det kan betyda.
Återgivning ge åter. Jag brukar inkludera som den var i förmodandet.
Men vad är bra ljud? För mig är bra ljud sådana ljud som jag tycker om, eller sådana som är användbara. Tutan på en bil kan ge ifrån sig ett bra ljud om det gör att jag slipper bli påkörd.
Om samma tuta trakteras mitt i natten av en okynnestutare emellertid, skulle jag byta epitetet till dåligt ljud.
Jag tycker även att skränet, bullret och slamret i en skolmatsal är mycket långt ifrån bra ljud. Det är tvärtom exempel på dåliga ljud, jag vill inte vara där.
Men, om jag spelar in skolmatsalsljudet och lyssnar på det i min musikanläggning och det låter lika otrevligt som det gjorde från början är återgivningen bra, så jag tycker jag inte att anläggningen har ett dåligt ljud, bara för att den återger det dåliga skolmatsalsljudet bra. Låter det lika dåligt som det gjorde i skolmatsalen så är det nog en rätt bra anläggning. Men bra ljud har anläggningen inte heller, däremot uppenbart en bra ljudåtergiv-ning, det vill säga
inga egenljud!
Att prata om att musikanläggningar har bra ljud tycks alltså vara meningslöst. I varje fall om det är anlägg-ningens återgivningsförmåga man vill beskriva.
Lyssna och tyck-metoden
Nåväl, enligt subjektivisterna skall man avgöra vilken apparat som erbjuder
det bästa ljudet, genom att spela några skivor man har i skivhyllan. Metoden brukar kallas lyssna och tyck-metoden. I förstone kan principen lyssna och tyck kanske verka vettig - men icke!
Metoden missar ju totalt att beskriva det jag är intresserad av, nämligen själva anläggningens egenskaper. Den berättar bara, i bästa fall, om kombinationen inspelning/anläggning. Men bara subjektivt. Även om man tycker att det låter bra vet man inte om det kanske kunde låtit bättre ändå.
Metoden kan inte ge några bra svar på hur väl anläggningen
återger en inspelning. Den säger därför nästan ingenting om hur anläggningen kommer att spela
andra inspelningar än just dem man provat till exempel ohörda inspelningar från för länge sedan, nutida inspelningar man inte stött på ännu. För att inte tala om alla de inspelningar som inte finns än de som kommer att göras i framtiden!
Idag används lyssna och tyck-metoden av alla Skandinaviens kommersiella hifitidskrifter och av de allra flesta övriga hifitidskrifter i världen också! Jag tycker det är tragiskt.
Man kan enkelt testa hur dålig lyssna och tyck-metoden är, genom att till exempel testa några apparater i fyra omgångar med inspelningar från 50-talet, 60-talet, 70-talet, 80-talet och 90-talet. Man kommer i regel fram till, att olika apparat är bäst, beroende på vilken tidsperiods musikinspelningar man använt! Detta trots att återgivning har inte har bytt definition genom åren. High Fidelity betyder hög trohet, och inte trevligt ljud. Eller hur?
Lyssna och tyck-metoden undersöker uppenbart inte återgivningskvalitet. Tvärtom faktiskt använder man lyssna och tyck-metoden så kan man luras att byta anläggning stup i kvarten (vilket ju är precis vad hela branschen vill ju manipulerbarare subjektivister köparna är, desto gladare blir branschen!).
Genom att branschen säger att subjektivisterna är öppna i sinnet när de låter dig luras, fostras de till duktiga soldater som med glädje beskyller mera svårlurade konsumenter för att INTE vara öppna i sinnet, eller rent av för att inte höra riktigt bra. Märkligt nog (ironi) märker man inte att de som säger sig ha öppet sinne hör bättre än andra när det testas blint. Ofta är det till och med tvärtom.
Ibland får man intrycket att öppet sinne borde översättas till hål i huvudet, så förnuftet kan rinna ut
Metoderna har inte ändrats väsentligt sedan ormoljeförsäljarna härjade i vilda västern.
Ljudexpert, utan basal kunskap i vare sig fysik, psykoakustik eller musik?
Det är intressant att se att man bland subjektivisterna hittar otroligt många självutnämnda ljudexperter helt utan ens basala kunskaper i något enda för musikåtergivning relevant ämne.
Men man hittar knappt några fysiker (psykoakustiker finns inte i landet) och förvånansvärt få musiker.
Fast musiker är förstås en väldigt inhomogen grupp. Och titeln musiker är ingalunda någon garanti för åter-givningsomdöme det kan låta nästan hur illa som helst hemma hos vissa musiker.
Men, nästan alla musiker, omdömesgilla ljudbedömare eller ej, relaterar liksom vanliga musiklyssnare till musiken och musicerandet när de spelar ett phonogram. De kan ha synpunkter på ljudkvaliteten också, med de talar nästan aldrig i termer av att maximera ljudupplevelser. Den sjukan tycks reserverad åt de självutnämnda ljudexperterna/subjektivisterna.
Slutsats: Subjektivism verkar vara dåligt. Hur är det med objektivism då?
Nog med Subjektivism nu över till Objektivism!
Objektivistens perspektiv: Anläggningen skall prestera goda tekniska data !
Många av dem som ser sig som objektivister när övertygelsen, att det som är intressant är hur en apparat mäter. De stirrar sig blinda på vissa (synnerligen begränsande) metoder att beskriva återgivningsapparaterna. Metoderna är entydiga och lätta att jämföra med varandra, vilket lätt förblindar objektivisten att tro att de också per automatik är relevanta.
Man kan likna det vid att tappa sina bilnycklar i diket, men leta under gatlampan, eftersom det är ljusast där. Det är det lätt att jämföra några få mätningar med varandra, precis som att det är lättast att se under gatlampan, men lika lite som det är troligt att nycklarna ligger just i ljuset, är det troligt att några få enkla mätningar representerar apparaternas egenskaper på ett relevant sätt.
Objektivistens överdrivna tilltro till några få mätningars förmåga att beskriva återgivningskvaliteterna hos musikanläggningen behöver förstås inte implicera ointresse av hur apparaterna låter, men det visar att objektivister ofta har en övertro på summariska mätdata.
Spelar då mätningar ingen roll?
Jo, visst spelar apparaters tekniska prestanda en viktig roll för hur de åter. Man kan exempelvis vara helt säker på att en apparat med 20% THD (total harmonic distorsion) vid de nivåer man spelar, eller tonkurveavvikelser på +/- 10 dB, färgar musiken. Mycket kraftigt till och med.
Men motsatsen gäller inte man kan inte friskriva en apparat från färgningar, bara för att den har låg THD eller rak tonkurva. Det enda dessa två mätningar kan visa är om apparaten har problem med den statiska ton-kurvan eller med harmonisk distorsion.
Är den problemfri ur dessa både aspekter kan den ändå ha problem med en massa andra egenskaper. Det krävs ofantligt många mätningar för att rimligt noggrant kartlägga en apparats alla egenskaper så man med rimliga odds skall kunna gissa hur väl den återger en musiksignal, hörbart.
I praktiken är det så svårt att med tillräcklig säkerhet undersöka en apparats återgivningsförmåga med bara mätningar, att det borde vara självklart för alla konstruktörer att man måste komplettera med lyssningstester. Rikligt med lyssningstester. I själva verket kan man
aldrig veta hur väl en anläggning återger ljud, baserat på ett ändligt antal mätningar, men oddsen att gissa rätt ökar förstås för varje ny egenskap hos apparaten man känner. Förutsatt förstås att den som tar del av mätningarna kan tolka dem.
Oförmåga att tolka mätningar lider alla människor av, fast förstås i olika grad. En konstruktör är förhoppningsvis duktigare på att förstå vad en mätning visar än vem som helst, men inte heller konstruktören kan per-fekt tolka en ny sorts mätning den första gången den utförs. Man får lära sig att tolka varje ny egenskap man vill mäta. Varje sådan lärdom kräver en liten vetenskaplig studie.
Alla seriösa konstruktörer av musikåtergivningsapparater är naturligtvis försedda med mätutrustning, men en konstruktör, en klok konstruktör i varje fall, är sällan så genombarkad med förtroende för enstaka mätvärdens allsmäktighet, som de hifientusiaster tycks ha som ser sig själv som objektivister.
Sammanfattning av de två sjukdomstillstånden:
Den renodlade subjektivisten tror, sina sinnesupplevelser undantagna, inte på någonting, varken på placeboeffekter eller att mätningar kan ha någon relation till en apparats egenskaper. Att subjektivisten tror blint på sina sinnesupplevelser är hans akilleshäl, eftersom sammanhangen undflyr subjektivisten.
Att tro blint på det man upplever (=inte tro på placebo) är synonymt med att vara lättlurad.
Den objektivistiske hifientusiasten tror på mätningar, eventuellt bara för att han VILL tro på mätningarna. Tvärt emot en klok konstruktör alltså (läs; en vetenskapligt tänkande konstruktör, som snarare ifrågasätter mätningar och utforskar deras verkliga hörbarhetsmotsvarighet, för att lära sig mer och kunna gå framåt).
Slutsatser
* Att tro att ett litet antal mätningar eliminerar behovet av att blanda in en lyssnande människa i samband med produktutveckling eller produktrecension, är lika dumt som att tro att man kan sortera människor baserat på ett antal kryssfrågor man ber dem fylla i psykologerna har jobbar med att vaska fram arketyper i hundratals år, men allt de har lyckats med är att sortera bort alla de mest intressanta egenskaperna...
* Att fråga om det är ett bra ljud i en anläggning, är lika dumt som att fråga om det är en bra bild i en kamera. Subjektivisten missar att stereoanläggningens uppgift är att ÅTERGE, inte att skapa.
*Den subjektivistiska synen på musikåtergivning är sålunda lika enfaldig som den objektivistiska båda missar målet.
