Jag vill slå ett slag för en enkel modifiering som jag första gången kom i kontakt med i mitten av 80-talet, i den brittiska tidskriften Audio Conversions. Det handlade om att byta ut elektrolyterna i högtalarens filter till foliekondensatorer.
Det var väl i och för sig inget nytt, men tidskriften gav också rådet att till diskanten speciellt, parallellkoppla många små foliekondensatorer upp till rätt värde, istället för att använda en foliekondensator med det aktuella värdet.
Det sades att diskantåtergivningen blev klarare och luftigare; mer detaljrik. Jag minns inte vilken den "vetenskapliga" förklaringen till detta sades vara, men åtgärden fungerar. Någon annan på forumet kanske kan förklara det.
På bilden har jag parallellkopplat polypropylenkondensatorer på 0,22 uF upp till 6,38 uF.
En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att det är lätt att experimentera sig fram till det subjektivt bästa värdet. Det är ju bara att löda på och löda av och lyssna.
Det var väl i och för sig inget nytt, men tidskriften gav också rådet att till diskanten speciellt, parallellkoppla många små foliekondensatorer upp till rätt värde, istället för att använda en foliekondensator med det aktuella värdet.
Det sades att diskantåtergivningen blev klarare och luftigare; mer detaljrik. Jag minns inte vilken den "vetenskapliga" förklaringen till detta sades vara, men åtgärden fungerar. Någon annan på forumet kanske kan förklara det.
På bilden har jag parallellkopplat polypropylenkondensatorer på 0,22 uF upp till 6,38 uF.
En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att det är lätt att experimentera sig fram till det subjektivt bästa värdet. Det är ju bara att löda på och löda av och lyssna.
